En bedräglig idyll

Jag reser genom Sverige. Avsaknaden av synliga bevis gör mig hänförd. Ur lägenheter och hus stiger lukten av stekt kött men på gatorna syns ingenting. På landet syns ingenting. Åkrarna ligger fridfulla, stilla. De kor som får vara ute om sommaren betar, till synes oberörda. Så idylliskt, säger en förbipasserande som klappar sin hund med ena handen medan hon håller en salamismörgås i den andra.

Idylliskt? Ja, kanske. För den som inte frågar efter det som inte syns. För den som går förbi hagen med kalvar, sticker in några grässtrån och inte frågar sig: varför får dessa barn inte vara med sina mammor? För den som aldrig funderat på hur det kan rymmas fyrtiotusen hönor i ett och samma hus och som aldrig undrat: varför är det tänt där inne dygnet runt? För den som aldrig har ägnat en tanke åt var alla de djur vi äter upp egentligen befinner sig medan de är i livet och som belåtet tänker kvalitet när det svenska köttet vänds på grillen. Det är enkelt, kanske, för den som nöjer sig med att bemöta alla uppmaningar som luktar vegetariskt med ett "kött är gott", trots att djurrätt aldrig har varit och aldrig kommer att bli, en fråga om smak.

Det handlar om De andra, de som gjorts osynliga och ohörda. Det handlar om kor, grisar, hästar, får, hönor, kycklingar; de som med vårt goda minne förpassats längst ner i vår godtyckliga men accepterade samhällshierarki där de står i sin egen avföring och väntar på döden. Jag undrar: kan vi inte bättre än såhär? Är vi verkligen så dåliga lyssnare att vi inte kan höra dem? Vad har vi skurit av inom oss själva för att kunna utsätta andra kännande varelser för den smärta och ångest som kött-, mjölk- och äggindustrin innebär? Och är vi så rädda för att se vårt eget verk att vi måste dölja alla spår av utnyttjande bakom stängda industrigrindar och rödmålade fasader?

Ni har hört siffrorna förut: 80 miljoner djur dödas varje år för att bli kött. I Sverige. Det värsta är kanske inte antalet individer som tvångsuppföds, spärras in och får halsen uppskuren – det värsta är kanske att det sker helt i onödan. Varför, frågar jag mig, varför? Det kan inte vara för att vi inte vet. Vi vet. Vi vet att andra djur har känslor och vi bryr oss om vissa av dem; det är alla som någon gång smekt en hund ett bevis på. Det måste finnas ett synnerligen gott skäl till det öde vi utsätter våra medvarelser för, det måste vara någonting jag missat? Eller är det helt enkelt så att vi gör det för att vi kan, för att ingen stoppar oss? För att vi när vi väljer att äta ko istället för t.ex. sojabönor bekräftar devisen "makt ger rätt"? Men är det verkligen så vi vill ha det?